Samhällets placering

När järnvägsbygget tog ny fart blev det även en ökad aktivitet hos LKAB vad gällde
jordavrymningsarbeten och planerande av ett nytt gruvsamhälle. Redan 1883 hade Alrik Ljunggren, som då var den störste enskilde ägaren av inmutningar på fyndigheten på berget Kiirunavaara, lämnat in en ansökan genom en promemoria till Civildepartementet där hanbeskrev hur ett framtida gruvsamhälle skulle kunna vara lokaliserat på platsen.
Promemorian innehöll även en uppskattning av hur många gruvarbetare som skulle behövas för driften, samt hur många personer som skulle behöva finnas på plats i ett gruvsamhälle med allt vad det innebar. Promemorian utgick från en brytningsvolym på ca 1 miljon ton per år. Vid detta tillfälle gjordes en uppskattning att ca 1500 - 2000 personer skulle komma att behövas för gruvdriften. Till detta ska även familjer, entreprenörer och affärsidkare adderas.
 
Våren 1898 fick, som tidigare nämnts, Lundbohm uppdraget av Kommerskollegium att undersöka trakterna kring Luossajärvi för att ta reda på var de bästa förutsättningarna fanns för ett framtida samhälles placering. Uppdragets huvudlinje var att renodla LKAB:s behov av mark för både industriändamål och bostadsbyggande, i förhållande till det kommande samhället av privat bebyggelse. När Lundbohm arbetade med planerna för det nya samhällets placering och utformning använde han sig av kunskaper och erfarenheter han införskaffat
under sina tidigare resor i Europa, Kanada och USA. I Sverige var exempelvis sågverkssamhället Norrbyskär, en av förebilderna. Norrbyskär beläget ca 3 mil söder om Umeå.
 
Utgångspunkten för Lundbohms utredning om samhällets placering och utformning, var att inte upprepa samma misstag som gjorts i Malmberget. Där hade samhället delvis anlagts på malmkropparna, varför det var känt för både bolagsledning och inbyggare att samhället successivt skulle komma att beröras av gruvverksamheten. Lundbohm fick i förberedelsearbetet för Kiruna stor nytta av sina goda kunskaper om hur natursten i berggrunden kunde användas som byggnadsmaterial. Han redogjorde i sin utredning för lämpliga områden där god kvalité av brytvärd natursten fanns inom räckhåll. Däremot konstaterade Lundbohm ganska snart att det saknades såväl lera som lerskiffer, vilka var viktiga beståndsdelar vid exempelvis tegelframställning. Dessutom var området fattigt
på brytbar torv för energiuttag. I sammanfattningen skrev Lundbohm i sin slutrapport om den fördelaktigaste platsen för ett framtida samhälles placering följande:
 
Med hänsyn till dessa omständigheter, måste vestra sluttningen af Haukivaara anses såsom bästa platsen för ett blifvande samhälle, oaktadt densamma med afseende på terängförhållanderna och jordmånens beskaffenhet måhända är mindre gynnsam än en del andra ställen.
 
Lundbohm angav även alternativa områden som lämpliga för placeringen av det nya samhället, men bolaget bestämde sig slutligen för den rekommendation som Lundbohm gav uttryck för i sin utredning. I och med detta ansökte LKAB om markförvärv, både för sitt eget industriområde med gruvverksamhet, och för sitt eget bostadsområde. Lundbohms undersökning blev alltså vägledande för beslutet som senare kom att fattas om det nya samhällets placering.