Tjänstebostaden

Genom Lundbohms tillträde som disponent konfirmerades B:2-ans status som navet i det gryende samhället ytterligare och gjorde en utbyggnad aktuell. Orsaken till detta var främst den starka till­strömningen av besökare och de många affärsmötena vilka Lundbohm ansvarade för. Lundbohm själv, som var en praktisk lagd person, ville gå varsamt fram och inte bygga för stort. Han visste hur svårt det var att varmhålla större ytor i det arktiska klimatet. Samtidigt hade han sin egen våning i Stockholm på Narvavägen 16 där han vistades mer permanent, när han inte var ute på någon av sina ota­liga resor.

Den första tilltänkta utbyggnaden av B:2 diskuterade Hjalmar Lundbohm med gode vän­nen konstnären Christian Eriksson. Samtidigt var Lundbohm väl medveten om att styrelseordförande Broms var mycket noga med att själv granska alla byggprojekt inom bolaget innan de för­verkligades. Detta medförde att Lundbohm agerade återhållsamt i fråga om volymen för den nya utbyggnaden.
Lundbohm insåg att hans stora vänkrets bland konstnärsutövare, författare och andra framträdande kulturpersonligheter gärna såg en rymlig och väl tilltagen disponentbostad, som även kunde brukas som kreativ mötes- och arbetsplats.
Praktisk som han var, blev det hela en kompromiss som innebar att matsalen fick ett ansenligt fönster som gav ett stort ljusinsläpp, lämpligt för gästande konstnärer. Konstnären Christian Eriksson återgav hur diskussionen gick mellan honom, Lundbohm och den gemensamma vännen arkitekt Wickman sommaren 1899, i en intervju för DN 1926:

Wickman ritade och ritade. En dag hade han ritat en märkeligt fin och gentil ingen­jörsbostad.
-Vad skall det bli för slott? undrade Lundbohm
-Det är ju ingenjörsbostaden, sa Wickman.
-Nej du, det låter vi bli! svarade Lundbohm.
 
Men naturligtvis blev den lilla byggnaden för trång för honom, när Kiruna och alla dess gäster skulle mötas där. Då tog Lundbohm en dag upp ett visitkort när vi talade om hans utvidgningsplaner.
 
Rita nu hur du tycker jag skall ha det, sade han.
 
Och så ritade jag upp en plan till ombyggnaden på baksidan av visitkortet. Det här blir nog bra, tyckte Lundbohm och stoppade visitkortet på sig. Så kom stora salen i Lundbohms stuga till.[1]
 
Det är sannolikt att det var så det gick till när de stora dragen i utbyggnaden tecknades. Oav­sett detta så blev den nya matsalen en magnifik miljö, både att äta i och att vara kreativ i på allehanda sätt. Eriksson kom själv senare att tillbringa många timmar i denna matsal, bland annat i samband med utsmyckningsarbetet i Kiruna kyrka.

Till matsalen lät Lundbohm även beställa en praktfull uppsättning möbler av bröderna Eriksson i Arvika. Christian Eriksson och Nils Kreuger, bildkonstnär och skulptör, komponerade tillsammans skänken, borden och de 14 stolarna till matsalen. Skänken, tillverkad i björk liksom de andra möblerna, var ett praktverk med ett intarsiamotiv av en helig ko på paraddörren. Matsalsbordet var väl tilltaget och avpassat för rummet. Konstruktionen var genomtänkt, med utdragsskivor och påkopplingsbara sidobord, fyra till antalet, vilket gjorde att det på ett praktiskt sätt gick att duka för fler besökare om så krävdes. Stolarna var vackert utsnidade i ryggparti och klädseln harmonierade med den övriga inredningen i rummet. Under tre av stolarna har författaren, akademiledamoten och gode vännen Albert Engström snidat in rader ur snapsvisor, som den vetgirige besökaren kan kontrollera vid tillfälle. Möblerna levererades troligtvis 1901/02 till disponentbostaden i Kiruna.

Förutom matsalen omfattade den nya utbyggnaden ett mindre sällskapsrum, sovrum, badrum och kök. Eriksson satte ytterligare sin prägel på den egenartade disponentvillan. Till matsalen och Lundbohms privata arbetsrum, tillverkade  han strömställare gjutna i mässing. De överdådiga strömställarna i jugendstil har olika kvinnliga motiv, som ger användaren en konstupplevelse i miniatyrformat.
 
Man kan även se den utbyggda disponentbostaden som en markör för det patriarkala sy­stemet, där maktpositionen synliggjordes genom arkitekturen. Dessutom blev markeringen av maktens centrum än tydligare av den generöst tilltagna tomtmar­ken som omgärdade bostaden med dess omedelbara närhet till bolagskontor och högre arbets­befäls boenden. Tidigt symboliserade även Lundbohms tjänstebostad ett kolonialt maktspråk, där gästerna bjöds på exotism i mötet med urfolket samerna och lantalaiset, omgiven av det orörda landskapets skönhet. 

[1] Dagens Nyheter 1926-04-09.