Sommaren 1896 fick Hjalmar Lundbohm det prestigefyllda uppdraget av bolaget Malmfältens gruvintressenter, att utreda omfattningen av de tidigare kända mineraliseringarna av järn i bergen Kiiruna- och Luossavaara. Resultatet av undersökningen skulle sedan ligga till grund för den förnyade konsessionsansökan för anläggandet av järnväg mellan Malmberget och Victoriahavn, senare benämnt Narvik.
Som medhjälpare hade Lundbohm med sig gode vännen Helge Bäckström, geolog,  docent i mineralogi och petrografi vid Stockholms högskola, och senare även professor. Lundbohm och Bäckström arbetade på plats i Luossajärvi under sex veckor sommaren 1896. Resultatet av undersökningen visade att omfattningen av järnmineraliseringen, var så stor att en järnmalmsbrytning var ekonomiskt befogad. Detta bidrog även starkt till att riksdagen 1897 beslutade att godkänna byggandet av järnväg över kölen till isfrihamn vid Atlantkusten. Vid tillfället fotograferade Helge Bäckström de högsta topparna på Kiirunavaara, Vaktmästaren respektive Statsrådstoppen.