Forum

På denna sida, Forum, kommer korta betraktelser, texter och bild, från boken att regelbundet presenteras. Du är välkommen att kommentera inläggen. Mötet med läsaren är det viktigaste för en berättelse, varmt välkommen med dina synpunkter.

Det handelscentrum i Kiruna, beläget på "Rällstippen". Foto: Oscar Olsson. 1899. Bildägare: Nordiska Museet. Det handelscentrum i Kiruna, beläget på "Rällstippen". Foto: Oscar Olsson. 1899. Bildägare: Nordiska Museet.
Livsmedelspriserna var mycket högre i Luossajärvi än i, exempelvis Malmberget, främst beroende på tillgången och fraktkostnaderna samt svårigheten att förvara livsmedel i de provisoriska handelsbodarna. Särskilt under sommarperioden var förvaringen ett stort problem, vilket Lundbohm uppmärk­sammade efter påstötningar från bland annat kvinnorna i den enkla bosättningen. Ett vittnes­börd om detta gav fru Emt i en intervju:

Under sommaren var det att köpa färskvarer varje dag, för man hade ju ingenstans för­vara. Det var att gå bort till ”Tippen” och till Silfwerbrand. Här o. var, var stigen dålig med myrhål, men brädlappar låg ju där det var värst. (Till sist blev det en upptrampad väg) Tvättvatten o. skurvatten tog vi från sjön, men matvattnet tog vi i en kall-källa. Sjövattnet kunde vi inte ta till matvatten, för det var så mycket ”sjölus” i sjön.[1]
 
När jordavrymningsarbetena pågått en tid och förberedelsearbetet inför gruvbrytningen var i full igång, startade även det omfattande järnvägsbygget. Detta medförde att stora skaror av arbetare samlades vid Luossajärvi, varför ett antal handlare etablerade sig på platsen, mer eller mindre permanent, där de uppförde sina byggnader på ofri grund. De första handlarna sålde framför allt livsmedel och dagligvaror, men sor­timentet var sparsamt och dyrt. För handlarna gällde det givetvis att sälja så mycket som möj­ligt, främst med tanke på att en avhysning kunde verkställas när som helst eftersom handels­husen de uppfört på statens mark var olagliga.

För att kunna tillhandahålla arbetarna och tjänstemännen livsmedel vid arbetet i Luossajärvi valde Lundbohm att inte ordna detta genom LKAB:s försorg. I stället avtalade han med grosshandlare Carl Elis Green (1862–1917), även kallad Stor Green, att genom sitt ombud gross­handlare Karl Johan Hannu (1873–1911), på plats i Luossajärvi, försälja nödvändiga varor från och med december 1897. Våren 1898 uppfördes därför Greens handelsbod, eller proviantförrådet, som det även benämndes. I oktober 1898 övertog Hannu och Edvard Leonard Green (1872–1939) rörelsen vid Luossajärvi helt och hållet från grosshandlaren C. E. Green, och bildade firman Hannu & Green.[2] Utbudet av varor utökades efter hand och utvecklades till en diversehandel, men fortfarande var det C. E. Green som hade monopol på leve­ransen av livsmedel till verksamheten.

Förutom proviantförrådet fanns även firman Silferbrand & Hasselström och kringresande tillfälliga handlare och caféidkare, både i Luossajärvi och längs hela järnvägsbygget. De kringresande handlarna var till stor del judiska handlare med mobila handelsstånd, som exem­pelvis Goldman & Goldman, Finkelstein[3]och Fessé.  Anton Fessé (1870–1928) etable­rade sig senare i Kiruna och blev där en välkänd handlare. I en intervju nämns den intensiva handeln längs järnvägsbygget av Jonas Andersson, där han beskrev handeln i Nakeri­vaara: [4]

Där fanns allt att köpa. Den första jude jag blev bekant med var Fessé. Han hade ett stort knyte, judarna kom och bar sina varor.[5]
 
Den monopolställning som firman Hannu & Green skaffat sig kritiserades hårt av de boende på platsen, beroende på att priserna var höga samtidigt som kvalitén var ojämn. Syste­met medgav att de boende på platsen kunde handla på kredit, vilket var mycket fördelaktigt för firman Hannu & Green. Kredithandeln kallades för trucksystem och kom från de eng­elska kolgruvedistrikten. Det innebar att LKAB utfärdade en rekvisition för att handla livsme­del, vilket sedan reglerades genom avdrag på lönen. Systemet avskaffades i England redan 1847, men i Sverige var det i bruk i industrisamhällen och i samband med järnvägsbyggen till långt in på
1930-talet. Kata Dalström (1858–1923) noterade vid sitt besök i gruvsamhället att det tillämpades i handeln i Kiruna. Hon skrev följande om företeelsen:

Där nere vid stationen funnos posten och telegrafen, och på andra sidan banan låg det så mycket omtalade »G:ska proviantförrådet». Järnvägsstyrelsen hade nämligen ingått kontrakt med en handlande G. från Gellivara och tillförsäkrat honom envälde däruppe i ödemarken. Detta försök att införa trucksystemet även bland statens järnvägsbyggare mottogs med en storm av ovilja av protester från såväl järnvägsarbetarna själva som nybyggarfolket.[6]
 
[1] Odstedth (1941) KM. Kirunaminnen. Intervju med Amanda Emt f Berglund (1871-1941). Fru Emt kom till Kiruna den 15 juli 1900.
[2] Carl Elis Green och Edvard Leonard Green var bröder. Föddes i Piteå och växte upp i Haparanda.
[3] Firman ägdes av Enok Orkovitz Finkelstein (1851-1924). En av innehavarna till firman var Abraham Goldman (1855-).
[4] Nakerivaara var ett större anlägg, där senare Bergfors station uppfördes. Ca 4 mil från Kiruna c.
[5] Odstedth (1941) KM. Kirunaminnen. Intervju med f.d. rallaren och gruvarbetaren Jonas Andersson (1872-1971). Andersson kom till Ofotenbanebygget 1900.
[6] Dalström (1914), s. 45.
 
Läs hela inlägget »
B:2 med den första utbyggnaden, innehållande matsal, sovrum med mera. Foto: Borg Mesch. 1901. Bildägare: Kiruna bildsamlingar. B:2 med den första utbyggnaden, innehållande matsal, sovrum med mera. Foto: Borg Mesch. 1901. Bildägare: Kiruna bildsamlingar.

Genom Lundbohms tillträde som disponent konfirmerades B:2-ans status som navet i det gryende samhället ytterligare och gjorde en utbyggnad aktuell. Orsaken till detta var främst den starka till­strömningen av besökare och de många affärsmötena vilka Lundbohm ansvarade för. Lundbohm själv, som var en praktisk lagd person, ville gå varsamt fram och inte bygga för stort. Han visste hur svårt det var att varmhålla större ytor i det arktiska klimatet. Samtidigt hade han sin egen våning i Stockholm på Narvavägen 16 där han vistades mer permanent, när han inte var ute på någon av sina ota­liga resor.

Den första tilltänkta utbyggnaden av B:2 diskuterade Hjalmar Lundbohm med gode vän­nen konstnären Christian Eriksson. Samtidigt var Lundbohm väl medveten om att styrelseordförande Broms var mycket noga med att själv granska alla byggprojekt inom bolaget innan de för­verkligades. Detta medförde att Lundbohm agerade återhållsamt i fråga om volymen för den nya utbyggnaden.
Lundbohm insåg att hans stora vänkrets bland konstnärsutövare, författare och andra framträdande kulturpersonligheter gärna såg en rymlig och väl tilltagen disponentbostad, som även kunde brukas som kreativ mötes- och arbetsplats.
Praktisk som han var, blev det hela en kompromiss som innebar att matsalen fick ett ansenligt fönster som gav ett stort ljusinsläpp, lämpligt för gästande konstnärer. Konstnären Christian Eriksson återgav hur diskussionen gick mellan honom, Lundbohm och den gemensamma vännen arkitekt Wickman sommaren 1899, i en intervju för DN 1926:

Wickman ritade och ritade. En dag hade han ritat en märkeligt fin och gentil ingen­jörsbostad.
-Vad skall det bli för slott? undrade Lundbohm
-Det är ju ingenjörsbostaden, sa Wickman.
-Nej du, det låter vi bli! svarade Lundbohm.
 
Men naturligtvis blev den lilla byggnaden för trång för honom, när Kiruna och alla dess gäster skulle mötas där. Då tog Lundbohm en dag upp ett visitkort när vi talade om hans utvidgningsplaner.
 
Rita nu hur du tycker jag skall ha det, sade han.
 
Och så ritade jag upp en plan till ombyggnaden på baksidan av visitkortet. Det här blir nog bra, tyckte Lundbohm och stoppade visitkortet på sig. Så kom stora salen i Lundbohms stuga till.[1]

 
Det är sannolikt att det var så det gick till när de stora dragen i utbyggnaden tecknades. Oav­sett detta så blev den nya matsalen en magnifik miljö, både att äta i och att vara kreativ i på allehanda sätt. Eriksson kom själv senare att tillbringa många timmar i denna matsal, bland annat i samband med utsmyckningsarbetet i Kiruna kyrka.

Till matsalen lät Lundbohm även beställa en praktfull uppsättning möbler av bröderna Eriksson i Arvika. Christian Eriksson och Nils Kreuger, bildkonstnär och skulptör, komponerade tillsammans skänken, borden och de 14 stolarna till matsalen. Skänken, tillverkad i björk liksom de andra möblerna, var ett praktverk med ett intarsiamotiv av en helig ko på paraddörren. Matsalsbordet var väl tilltaget och avpassat för rummet. Konstruktionen var genomtänkt, med utdragsskivor och påkopplingsbara sidobord, fyra till antalet, vilket gjorde att det på ett praktiskt sätt gick att duka för fler besökare om så krävdes. Stolarna var vackert utsnidade i ryggparti och klädseln harmonierade med den övriga inredningen i rummet. Under tre av stolarna har författaren, akademiledamoten och gode vännen Albert Engström snidat in rader ur snapsvisor, som den vetgirige besökaren kan kontrollera vid tillfälle. Möblerna levererades troligtvis 1901/02 till disponentbostaden i Kiruna.

Förutom matsalen omfattade den nya utbyggnaden ett mindre sällskapsrum, sovrum, badrum och kök. Eriksson satte ytterligare sin prägel på den egenartade disponentvillan. Till matsalen och Lundbohms privata arbetsrum, tillverkade  han strömställare gjutna i mässing. De överdådiga strömställarna i jugendstil har olika kvinnliga motiv, som ger användaren en konstupplevelse i miniatyrformat.
 
Man kan även se den utbyggda disponentbostaden som en markör för det patriarkala sy­stemet, där maktpositionen synliggjordes genom arkitekturen. Dessutom blev markeringen av maktens centrum än tydligare av den generöst tilltagna tomtmar­ken som omgärdade bostaden med dess omedelbara närhet till bolagskontor och högre arbets­befäls boenden. Tidigt symboliserade även Lundbohms tjänstebostad ett kolonialt maktspråk, där gästerna bjöds på exotism i mötet med urfolket samerna och lantalaiset, omgiven av det orörda landskapets skönhet. 

[1] Dagens Nyheter 1926-04-09.
 

Läs hela inlägget »
Hemma hos disponent Lundbohm. Från vänster Hjalmar Lundbohm, professor Carlheim-Gyllensvärd, häradshövding Olbers samt amiral, vd Arvid Lindman. Foto: Okänd. 1900. Bildägare: LKAB Kiruna. Hemma hos disponent Lundbohm. Från vänster Hjalmar Lundbohm, professor Carlheim-Gyllensvärd, häradshövding Olbers samt amiral, vd Arvid Lindman. Foto: Okänd. 1900. Bildägare: LKAB Kiruna.

Den ledningsfunktion som Lundbohm arbetade i vid LKAB från 1898, var av provisorisk art.  Rent juridiskt var han tjänstledig från sin huvudarbetsgivare SGU med ett år i taget för varje ansökan sedan 1898. Inför år 1900 arbetade LKAB:s styrelse med en mer permanent lösning av ledningsfrågan för bolaget. Man insåg att det behövdes en kontinuitet i ledarskapet för de många utvecklingsfrågorna som drevs inom själva gruvverksamheten, men även för de ofta komplicerade frågorna i samhällsbygget. Stundtals var Lundbohm överhopad av arbete, vilket han uttryckte till sin mor i täta brev. Senhösten 1899 fick Lundbohm den första officiella förfrågan om att tillträda som disponent för LKAB:s gruvverksamhet i Luossavaara.[1] Han skrev om detta till modern:

I förrgår blef jernvägen skenlagd hit, och det första lokomotivet kom. I dag anländer bolagets styrelse och en mängd jernvägsingeniörer, och jag skall ha middag för om­kring 30 personer, hvilket blir en svår sak med det ytterst begränsade utrymmet och de små resurser jag förfogar öfver. I slutet af veckan börjar jag skicka den första malmlasten, och jag törs ej resa herifrån innan den är fullständigt skickad. Jag skulle ha skrifvit ett långt bref till dig, men det är omöjligt nu.
Då jag kommer hem får jag berätta för dig en hel mängd saker. Det vigtigaste
är att jag har blifvit tillbjuden disponentskapet för denna stora affär och att jag nu går och gruvar mig och undrar om jag skall öfvergifva södra Sveriges sol och det jemförelsevis lugna lifvet i Statens tjenst mot Lapplands mörker och det stora ansvar som följer med en sådan befattning.  
Det gäller att sätta några tusen menniskor i arbete och att bygga en stad för kanske 7 tusen. Det är lockande och det intresserar mig, men jag tvekar om jag är vuxen en sådan sak. Ännu bestämmer jag mig ej och kanske träffas vi innan dess. Än en gång, min varmaste helsning till Moster från [?] och din Hjalmar.[2]    

 

Från ägargruppen och då främst Wallenbergsfären, fördes disponenten för Iggesunds bruk sedan 1892, Arvid Lindman, fram som en kandidat till disponentposten för LKAB. I december månad 1899 var korrespondensen flitig mellan Marcus Wallenberg och Lindman, och efter styrelsens godkännande fick Lindman erbjudandet om att tillträda disponentposten för LKAB med ett för den tiden rekordstort arvode om 60 000 kronor/år med en löptid av 10 år. Summan motsvarar ett värde på 3,7 miljoner kronor i 2020-års penningvärde. Lindman tackade nej till detta, eftersom han ansåg sig bunden till Ig­gesund av olika skäl. Däremot accepterade han posten som verkställande direktör för LKAB, med samma generösa ekonomiska villkor, och tillträdde befattningen den 1 februari 1900, samtidigt som Lundbohm började sitt arbete som disponent för gruvverksamheten i Kiruna.[3]
 
Den intensiva brevväxlingen mellan Lundbohm och Lindman vittnar om ett gott ochförtroen­defullt samarbete i ledningsfunktionen. I korrespondensen dem emellan framstår Lundbohm till en början som praktikern i lagarbetet, eftersom han ständigt befann sig mitt i den dagliga verksamheten i Luossajärvi. Det går tydligt att utläsa Lindmans stora förtroende för Lund­bohm då han fattade snabba och ibland komplicerade beslut i det löpande arbetet.
I ett av breven från Lundbohm till Lindman beskriver Lundbohm hur bebyggelsen inom LKAB:s bostadsområde växer fram med god hastighet.
Brevet ger även prov på Lund­bohms starka drivkraft och lojala inställning till LKAB vad gäller lönekostnader för de kol­lektivanställda då ett kooperativt handelsbolag stod under bildning. Han ansåg att lönerna för de kollektivanställda som blev medlemmar i föreningen, kunde sänkas:


I morgon skulle jag ha rest men kan icke; byggnadstomterna äro nu utstakade, och jag måste se dem, ty terrängens beskaffenhet kommer måhända att föranleda några föränd­ringar i den plan som vi provisoriskt antogo – detta endast i afseende på de stora 16-rumshusen.[4]
Arbetarne här förbereda upprättandet af ett litet handelsbolag i hvilket de sjelfva ingå som de enda aktieegarne, och hvars vinst skulle komma att proportionsvis fördelas mellan de köpare som äro aktieegare sedan 5 % på kapitalet utbetalats. Under förutsätt­ning att icke jernvägen uppställer svårigheter mot transporterna föreslår jag att bolaget uppför och uthyr handelslokal.
Det är ju inte sannolikt att priserna å matvaror härigenom blifva nämnvärdt billigare för icke aktieegare (i Malmberget utbetaldes inom ett liknande bolag förlidet år 30 % extra vinst) men då det stora flertalet af fasta arbetare torde komma att blifva delegare i handelsbolaget, så skulle lefnadskostnaderna för dessa blifva billigare än nu, och följaktligen arbetsprisen kunna sänkas.
Godkänner du förslaget så kommer det genast till utförande. Du skall få se handels­bolagets i Malmberget bolagsordning i Stockholm.[5]

 
Den handelsförening som avses var en av två handelsföreningar under bildande, denna av en grupp arbetare som inte var anslutna till den lokala fackföreningen. Detta vållade en mindre konflikt bland Gruvs adv. 12:s medlemmar som genom ett upprop från styrelsen uppmanade medlemmarna att stödja den handelsförening som företräddes av fackföreningens medlemmar, i mot­sats till den handelsförening som stöddes av LKAB. Uppropet från Gruvs avd. 12 lyder:

Med anledning av den kooperativa handelsrörelsens utbredande i vårt land får Luossa­vaara-Kiirunavaara Arbetareförbund härmed uttala sin mening om bildandet av arbetare handelsaktiebolag i Kiruna.
Arbetarna vilja inte på några villkor förklena sig till att understödja ett sådant förslag utan yrkar på dess förkastelse. Firmanamnet ”arbetare” får inte offras.
Vi uppmanar arbetarna att i stället ansluta sig till den kooperativa handelsrörelsens utbredande även på denna plats, vilken är och kommer att förbliva arbetarnas egen och av arbetarna själva styrda affär.
Kiruna den 3 februari 1901.[6]

 
Konflikten slutade med att två kooperativa handelsbolag bildades. Det handelsbolag som stöddes av LKAB genom upplåtande av lokal, var Kooperativa föreningen Kiruna, som inte blev särskilt framgångsrikt och som 1908 tvingades begära sig i konkurs. Det andra han­delsbolaget, som stöddes av Gruvs avd. 12, fick namnet Kiruna arbetares handelsbolag. Det ombildades 1918 till en kooperativ förening då det också övertog[JG4]  det konkursade bolagets verksamhet med både skulder och tillgångar.
 
Noterbart är att LKAB vid denna tid tillämpade ett utbrett entreprenörssystem, vilket gjorde att regelrätta förhandlingar om generella avtal var mycket svåra för Gruvs avd. 12 att genomföra. Detta innebar att Lundbohm styrde löner och villkor utifrån ett för LKAB mycket gynnsamt perspektiv. I samtal med Lundbohm utlovades till Gruvs avd. 12:s styrelse att det utbredda entreprenadsystemet skulle avvecklas, men detta tog lång tid.

 
I ett senare brev till Lindman belyser Lundbohm det faktum att titulaturen disponent var en förutsättning för att få inflytande i de lokala frågorna genom de olika nämnderna och utskot­ten. Eftersom han ännu inte var skriven i Kiruna, hade han heller inte rösträtt, varken för LKAB:s jordägardel eller för sig själv. Detta ansåg Lundbohm kunde bli ett problem längre fram när olika lokala samhällsfrågor skulle behandlas.
 
I den täta korrespondensen mellan Lundbohm och Lindman, kan man hitta ett flertal brev och telegram där bolagets inflytande och påverkan i samhällsbygget diskuteras. Under sommaren och hösten 1900 reste Lundbohm flitigt i de tyska industridistrikten där han, förutom att bygga kontakter med de viktigaste kunderna, studerade industrimiljöer och samhällsstrukturer knutna till industrierna. Lundbohm verkar inte ha varit speciellt imponerad av de tyska syste­men och den nitiska ordningskontroll som där präglade både industri- och samhällssystem. Det är tydligt att Lundbohm föredrog de brittiska systemen före de tyska inför organiseringen av det nya samhällsbygget Kiruna. I ett brev delgav Lundbohm sina tankar till Lindman:


I Essen, der jag var 1 ½ dag var mycket att se äfven utom fabrikerna, som jag tyckte, jag icke ansåg det lönt att besöka. Du skulle haft stort nöje af att vara med. Der råder en ordning i alla möjliga förhållanden som verkligen är beundransvärd men också, tillsammans med den stränga disciplinen, är utomordentligt tråkig.
Die ”Hausordnung” innehåller 48 paragrafer och förbjuder allting, t. o. m. att kasta snöboll. Fy fn hvad detta folk är tråkigt. Är det icke en orättvisa af försynen, att de ändå ha det så bra och äro så belåtna? Jag har aldrig känt detta så väl som nu då jag kom direkt från Paris, dit jag längtar.
Så snart jag kommer i väg härifrån skall jag telegrafera mina adresser, men vågar icke säga något innan jag verkligen är i väg.
Din tillgifne vän
Hjalmar Lundbohm”.[7]

 
Lindmans engagemang vid LKAB blev kortvarigt men innehållsrikt med anledning av den snabba utvecklingen inom företaget. Redan efter ett år lämnade han posten som vd för LKAB och efterträddes av prokuristen Arthur Thiel.[8]

[1] Titeln disponent innebar i praktiken att vara teknisk ledare för aktiebolaget och i vissa fall även företräda bolaget i olika sammanhang.
[2] Brev från Hjalmar Lundbohm till moder Augusta Lundbohm. 1899-10-16. LKAB:s brevsamling Kiruna.
[3] Skillnaden mellan disponent och verkställande direktör (vd), är att den verkställande direktören är den som direkt ansvarar inför bolagets styrelse. Verkställande direktören är den som har ledningsansvaret över disponenten. Ett bolag kan ha flera disponenter inom olika verksamheter i bolaget.
[4] Uppgifterna om byggnadsplanen och 16-rumshuset avser LKAB:s eget bostadsområde.
[5] Brev från Hjalmar Lundbohm till Arvid Lindman 1900-04-09. LKAB:s arkiv, brevsamlingen Kiruna.
[6] Gissle Persson, Svenska gruvindustriarbetarförbundets avd nr 12 Kiruna. 50 år 1900-1950. Ett antal artikelförfattare Näslund Uno, Strömbäck Sven. Norrländska Soc- Dem Tr. (Bo­den 1950), s. 7.
[7] Brev från Lundbohm till Arvid Lindman 1900-11-06. LKAB:s arkiv Kiruna brevsamling.
[8]  Arthur Semmy Thiel (1860-1833) var en yngre bror till finansmannen Ernest Thiel och var en väletablerad prokurist som anlitades av många företag i ledarroller. A Thiel verkade som vd för LKAB åren 1901-1903.

Läs hela inlägget »
Järnvägen framme vid Luossajärvi, hösten 1899. Foto okänd. Nordiska museet. Obs, bilden färglagd i efterhand. Järnvägen framme vid Luossajärvi, hösten 1899. Foto okänd. Nordiska museet. Obs, bilden färglagd i efterhand.


När järnvägsbygget nådde fram till Luossajärvi den 14 oktober 1899 med den proviso­riska rälsen, ökade trycket på den bristfälliga infrastrukturen.[1]  Trångboddheten och bris­ten på färska livsmedel samt avsaknaden av vatten- och avloppssystem var ett genomgripande problem, då mängder av människor uppehöll sig på platsen.

Rallare, jordavrymningsarbetare, gruvarbetare i förberedelsearbete vid gruvanläggningen, privata entreprenörer i form av åkare, byggmästare med flera, gjorde att folkmängden uppskattades till över ett och ett halvt tusen personer vid 1899-års utgång. Folkbokföringen ger en felaktig bild av folkmängden för plat­sen vid denna tid eftersom majoriteten av de som uppehöll sig där var skrivna på andra orter, främst i Malmberget.

Järnvägens betydelse för området beskrevs av dåvarande kyrkoherden i Jukkasjärvi församling Frans Lidström, som i en kortare notis i sin årsrapport till stiftet skrev:

Ett märkes år är detta sista året af det svunna seklet i så fall. Att det första lokomotivet passerat sockengränsen mot Gällivare och nått fram till Luossavaare station den 15 oktober, hvilken dag sålunda är den dag, från hvilken denna bygd kan räkna sig stå i närmare förbindelse med de delar af landet, ser såväl det andliga som materiella lifvet pulserar med friskare drag än där uppe.[2]
 
I och med att den provisoriska järnvägen blev framdragen till Luossajärvi, kunde Lundbohm avsända den första lasten med järnmalm från gruvan i Kiirunavaara. Lasten var en mindre provsändning som skulle levereras till mottagare vid järnbruk i Tyskland. Torsdagen den 19 oktober 1899 skickade Lundbohm ett telegram till LKAB:s hamnkontor på Svartön, Luleå, som förkunnade att malmleveranserna nu var igång:

Luossavare

Aktiebolaget Gellivare Malmfält, Luleå.
I dag afsändes härifrån med tåg 5 af statens jernvägars I vagnar, lastade med omkring 40 ton malm tillsammans. Malmens kvalitet A, brytningsplats ”Vaktmästaren”. Vagnarnes märke, skrifvet med blå krita, L/K V. Jag blir förbunden om ett generalprof tages ur hvarje särskild vagn och analysresultatet sändes till mig fortast. Under den allra närmaste tiden följa omkring 150 à 200 ton A malm och derefter följa omkring 1000 ton D malm.
 
Högaktningsfullt
Hjalmar Lundbohm.[3]  

     
Under 1899 vistades Lundbohm långa perioder i Luossajärvi, där utvecklingen skred fram i hög hastighet. Ett antal handlare hade redan etablerat sig på platsen, vilket ogilla­des av jäg­mästare August Burman eftersom detta var olaglig bosättning på statens mark. Burman ansåg att ett mönster likt Malmberget höll på att upprepa sig, där vildvuxna kåksam­hällen bredde ut sig utan organisation. Men Lundbohm hade läget under kontroll och force­rade utsättningen av den nya regleringsplanen, samtidigt som LKAB slöt avtal med staten om de viktiga mark­frågorna för industrin och bostäderna.


[1] Brev från Hjalmar Lundbohm, Luossajärvi till modern Augusta. 1899-10-16. LKAB:s arkiv brevsamlingen. Datumet för när järnvägen nådde fram varierar i källorna. Se även Frank (1950), s. 49. Frank anger den 16 oktober, medan Lundbohm anger den 14 oktober. Theander (1993), s. 122, anger den 15 oktober.
[2] Årskrönika för Jukkasjärvi Församling 1899.
[3] Telegram avsänt från Luossavaara av Hjalmar Lundbohm till hamnen i Svartön Luleå. 1899-10-19. LKAB:s arkiv kopiebok Kiruna.
 

Läs hela inlägget »
Familjen Ingeborg och Anders Söderberg, med samhällets förstfödda barn som fick namnet Kiruna. Foto: Borg Mesch. 1899. Kiruna bildsamling. Familjen Ingeborg och Anders Söderberg, med samhällets förstfödda barn som fick namnet Kiruna. Foto: Borg Mesch. 1899. Kiruna bildsamling.

Innan samhället fick sitt nuvarande namn Kiruna benämndes orten växelvis Luossajärvi, Lu­ossajaure, Luossavaara eller Luossavare. När stadsplanen var så långt framar­betad att endast formalia kvarstod till godkännande av Kungl. Maj:t, fanns redan ett namnför­slag på det planerade samhället. För­slaget var lagt av dåvarande styrelseordförande i LKAB, G. E. Broms, vilken ansåg att platsen borde ha ett kortare och mer orien­terande namn som kunde sammankopplas med själva verksamheten. Förslaget till namn på den nya orten blev Kiruna;  det stadfästes av Kungl. Maj:t den 27 april år 1900. Namnet härstammar från det nordsamiska giron och den tornedalsfinska nordliga varieteten, kieron, och betyder fjällripa.

Vid 1900-års folkräkning fanns 222 personer upptagna som skrivna på platsen men mång­falt fler fanns boende i det nya samhället, de flesta var dock skrivna i kyrkbyn Jukkasjärvi eller i Malmberget. Mot bakgrund av att järnvägsbygget, jordavrymningsar­betet och övrig byggverk­samhet som pågick, bör befolkningen på plats ha varit uppemot 1 500 personer. LKAB:s lönelistor visar att 200‒300 man var i arbete, samtidigt som järnvägsbygget sys­selsatte omkring 1 800 personer på sträckningen Malmberget‒Torneträsk. Exempel­vis  var den kände handlaren Karl Hannu med frun Alma och två han­delsbiträden boende på platsen, men till en början mantalsskrivna i kyrk­byn Jukkasjärvi.
 
Under sommaren 1899  anlände ett flertal familjer till nybyggarkolonin Luossajärvi. En av dessa nyanlända familjer var Söderbergs, Inge­borg Söderberg och hennes make Anders. Paret hade vid flytten från Malmberget till Luossajärvi med sig sina tre barn: Nestor, Klara och Paulus. Ingeborg var gravid och födde den 21 augusti det första barnet i det nya samhället.[1]

Maria Taaveniku berättade för Astrid Odstedt om denna händelse:
Fru Söderberg var den första kvinnan, som fick barn här. Disponenten ville att barnet skulle heta Kiruna. Alla stora herrar kom till hit då tippen kom till Kiruna och det blev kalas hos disponenten. Och då samlades pengar på en tallrik till barnet (Kiruna). Jag var där hos disponenten då och hjälpte till. Herrarna drack mycket, men disponenten har jag aldrig sett drucken.[2]
 
Barnet fick på förslag från Broms namnet Kiruna, och erhöll även en dopgåva från LKAB i form av en insatt livränta omfattande 100 kronor. I  2019-års penningvärde motsvarande ca 6 000 kronor. Tjugo år senare korresponderade Lundbohm med Kiruna Söderberg angående dessa medel och påtalade att de 100 kronorna nu vuxit till 243:45 kronor, motsvarande ca 5 300 kronor i  2019-års penning­värde, och var placerade i en fond hos Ränte- & Kapitalsförsäkrings-Anstalten.  Av korrespon­densen framgår att Kiruna Söderberg inte hade kvar den bankbok som höll dessa medel, var­för Lundbohm ordnade så att hon fick tillgång till en sådan. Enligt bestämmelserna skulle beloppet utfalla till Kiruna Söderberg när hon uppnådde myndighetsålder, som vid denna tid var 21 år.
 
Kiruna Söderberg gifte sig den 22 december 1922 med John Forsberg. Paret fick en dotter den 18 december 1923 som även hon fick namnet Kiruna. Namnet Kiruna har förts vidare till en sjätte generation, då en flicka föddes 2009 och döptes till Kiruna. Kiruna Söderberg avled bara en vecka efter Hjalmar Lundbohm, i april 1926. Hon fick en ståtlig begravning, eftersom man lämnat kvar blomsterprakten i Kiruna kyrka efter Lundbohms begravning några dagar innan, för att hedra Kiruna samhälles förstfödde innevånare.
 
Det är värt att notera att ytterligare ett barn föddes i det nya samhället senhösten 1899. Barnet var pojken Lud­vik Eugén Carlsson Fink, som föddes den 2 oktober 1899 och avled 1972. Föräldrar var Sara Carlsson Fink med maken Karl. Fa­miljen hade kommit till Malmberget i samband med järnvägsbygget och vidare upp till Lu­ossajärvi där Ludvik Eugén föddes. Eftersom familjen fortfarande var skriven i Malmberget så registrerades barnet i födelseboken för Gällivare församling. Ludvik avled 1972.

[1] Paret fick ytterligare två gemensamma barn, Attler Manfred (1902-1983) samt Ingvald Levi (1906-1934). Anders Söderberg utvandrar till Kanada 1907 och tar med sig barnen Klara Kjerstina samt Paulus Leander. Ingeborg föder ytterligare ett barn Frans Gunnar (1910-1990).
[2] Intervju 1941 av Astrid Odstedt, med Maria Johanna Taaveniku f Holsten (1856-).

Läs hela inlägget »
Vattenkraftsutredningens arbetsresa till Rautas- och Torneälven, utanför B:2 sommaren 1900. Foto: Borg Mesch 1900. Kiruna kommuns bildsamling. Vattenkraftsutredningens arbetsresa till Rautas- och Torneälven, utanför B:2 sommaren 1900. Foto: Borg Mesch 1900. Kiruna kommuns bildsamling.

Förberedelsearbetet för själva gruvbrytningen var ett prioriterat område för Lundbohm. Det gällde att driva verksamheten både snabbt och konstruktivt för att kunna utarbeta och hitta lämpliga metoder för såväl brytnings- som transportarbetet, vilket skulle vara i drift när järnvägen blev klar. Förberedelsearbetet var mycket krävande ekonomiskt, eftersom inga intäkter kunde räknas hem i bolaget förrän järnmalmen kunde börja säljas. Därför lade Lundbohm ned mycket arbete på att utveckla maskinborrningen, både tekniskt och metodiskt, allt för att få bra förutsättningar när själva produktionen av järnmalm skulle starta.
 
Lundbohm bedrev därför borrningsutveckling direkt med ingenjörer från den amerikanska borrmaskinsfirman Ingersoll-Sargent Drill Co våren 1899. Försöken slog väl ut, men Lundbohm konstaterade relativt snabbt att energin från den befintliga ång­kraften inte skulle komma att räcka till för både borrning, transport och efterarbetning. I detta projekt visade Lundbohm att han hade en väl utvecklad analysförmåga och kunnande nog att driva teknikutvecklingsfrågor där det för tillfället behövdes som bäst.
 
Mot bakgrund av det beräknade kraftbehovet inledde Lundbohm därför samtal med konsult­firman Richerts konstruktionsbyrå för vattenbyggnader, 1902 ombildad till Väg- och Vatten­byggnadsstyrelsen (VVB), om att ta del av undersökningsresultaten av den rikstäckande vat­tenkraftsinventeringen, som startats 1899 för att utreda de offentligt ägda vattenfallen, vilka hade förutsättningar att kunna byggas ut för kraftverk för elektrisk kraftproduktion.  Redan sommaren 1900 genomfördes fältstudier kopplade till den stora vattenkraftsutredningen, där man noggrant undersökte Ruotsikoski- strömmar i Rautasälven och Vakkokoski i Torneäl­ven, eftersom dessa sträckor i vattensystemen låg relativt nära gruvanläggningen.

Utredningsarbetet leddes av ingenjör Gustaf Richert, och han kunde snart pre­sentera kostnadskalkyler för energiprojektet. Richert kom fram till att en kraftanläggning i Rautasälven skulle ge den kraft som behövdes för gruvanläggningen och mer därtill, för en kostnad av 1 060 000 kronor, motsvarande en kostnad av 61 miljoner kronor i 2019-års pen­ningvärde. Samma resultat blev det för Vakkokoski i Torneälven, där effekten skulle vida över­stiga behovet till en summa av 1 330 000 kronor, motsvarande drygt 76 miljoner kronor i 2019-års penningvärde.
 
Det visade sig emellertid, enligt Lundbohms egna beräkningar, att dessa kostnader var avsevärt högre än totalkostnaderna för att uppföra en egen ångraftstation anpassad till ener­gibehovet i gruvanläggningen för LKAB. Investeringssumman för ett ångkraftverk beräkna­des till 380 000 kronor, motsvarande 22 miljoner kronor i 2019-års penningvärde, med ungefär samma driftskostnad som alternativet i Rautasälven. Därför rekommenderade Lundbohm LKAB att anlägga ett eget ångkraftverk för att producera kraft till borraggregat, transportsystem och elektriskt bågljus till industrianläggningar och bostäder inom LKAB:s eget bestånd.

Här visade Lundbohm exempel på ett proaktivt ledarskap och en utvecklad analysförmåga inom teknikutvecklingsfrågor.

Läs hela inlägget »
B1:an vid Luossajärvi. Foto: Oscar Olsson. 1898. Bildägare: Kiruna bildarkiv. B1:an vid Luossajärvi. Foto: Oscar Olsson. 1898. Bildägare: Kiruna bildarkiv.

Våren 1898 bosatte sig den första familjen i den lilla nybyggarkolonin vid Luossajärvi. Det var Maria Taaveniku med maken Edvard Taaveniku och sonen Helmer. Edvard Taaveniku hade liksom många andra hört talas om de stora planerna för gruvverksamheten i Luossajärvi, och insåg att det skulle finnas behov av hästtransporter för all materiel vid gruvanläggningen. Familjen var vid tillfället bosatt i Malmberget dit de kommit 1893 från Turtula by i Övertorneå. I Malmberget bedrev Edvard en liten åkeriverksamhet med familjens två hästar, vilka de haft med sig från Turtula.

Under våren 1898 fick Edvard som entreprenör körningar åt LKAB med placering i Luossajärvi. Vid påsktid spände familjen sina båda hästar för slädarna lastade med järnspis, sängkläder, husgeråd, porslin och övrigt bohag och gav sig iväg mot nybyggarsamhället. Färden gick från Malmberget över Moskojärvi till Svappavaara – Jukkasjärvi till Kurravaara, för att sedan begagna den gamla körvägen upp till Luossajärvi.
 
Resan tog över två dygn, då det just denna vinter var ovanligt stora mängder snö, långt in i maj månad. Familjen fick sin tillfälliga bostad inrymd i B:1, i det norra mindre av de bägge rummen. Det större rummet var magasin för bolagets materiel och verktyg. När familjen Taaveniku flyttade in i B:1, bodde redan en magasinsvakt i det större rummet. Det var lantalainen Olof Hansson ”Kajsan-Olla” Spett från Jukkasjärvi by. Spett var förövrigt den första personen kopplad till gruvverksamheten som övervintrade på platsen, då han anlitades som magasinsvakt för bolaget i Luossajärvi sommaren 1897.
 
Förutom makarna Taaveniku hade man efter en kort tid även Edvards syster med två barn boende i det lilla rummet, vilka hade följt med från Malmberget. Familjens situation i nybyggarkolonin belyser på ett tydligt sätt de primitiva förhållandena som rådde innan det planlagda infrastrukturbygget startat. Maria Taaveniku berättar i intervjuer hur förhållandet kunde vara i det lilla rummet, där så många skulle få tak över huvudet:

Det var jag och gubben som bodde i det norra rummet, och det var inte stort. En
väggfast brits, ett enkelt bord och några pallar var allt som fanns i rummet. Ibland låg det gubbar utsträckta över hela golvet på morgonen. De hade kommit sent på natten, och det enda husrummet att tillgå var ju vårt rum.13


Händelser som den Maria beskrev inträffade vårvintern 1899, då många hästforor kom fram till Luossajärvi under natten, eftersom man utnyttjade skarföret som natten gav. En oskriven lag var att kuskarna då kunde ta in i de få byggnader som fanns tillhands, för att få vila och värme.
 
Familjen Taaveniku hade dessutom fyra inneboende kuskar i det lilla rummet, främst under vintertid, då det var svårt att övernatta utomhus. Maria Taaveniku berättade vidare i samma intervju också om Lundbohm, som hon upplevde som en ”vanlig” och trevlig person:
 
Efter midsommar 1898 kom disponenten och var till hösten. Nästan varje dag kom disponenten och hälsa på. Han kalla mig ”madam Taaveniku” och träffa jag honom på vägen, tog han mig alltid i hand. Och bruka säja att han räkna sig som lapp. Men han var som en pappa för oss.
 
Familjen Taaveniku kom att bo i det lilla rummet i tre år, innan de fick en
större bostad av LKAB, i nära anslutning till LKAB:s stall.

Läs hela inlägget »
Stenbrottet beläget strax söder om Kiruna kyrka. Foto: Borg Mesch 1900. Kiruna kommuns bildsamling. Stenbrottet beläget strax söder om Kiruna kyrka. Foto: Borg Mesch 1900. Kiruna kommuns bildsamling.

När järnvägsbygget tog ny fart blev det även en ökad aktivitet hos LKAB vad gällde
jordavrymningsarbeten och planerande av ett nytt gruvsamhälle. Redan 1883 hade Alrik Ljunggren, som då var den störste enskilde ägaren av inmutningar på fyndigheten på berget Kiirunavaara, lämnat in en ansökan genom en promemoria till Civildepartementet där hanbeskrev hur ett framtida gruvsamhälle skulle kunna vara lokaliserat på platsen.
Promemorian innehöll även en uppskattning av hur många gruvarbetare som skulle behövas för driften, samt hur många personer som skulle behöva finnas på plats i ett gruvsamhälle med allt vad det innebar. Promemorian utgick från en brytningsvolym på ca 1 miljon ton per år. Vid detta tillfälle gjordes en uppskattning att ca 1500 - 2000 personer skulle komma att behövas för gruvdriften. Till detta ska även familjer, entreprenörer och affärsidkare adderas.
 
Våren 1898 fick, som tidigare nämnts, Lundbohm uppdraget av Kommerskollegium att undersöka trakterna kring Luossajärvi för att ta reda på var de bästa förutsättningarna fanns för ett framtida samhälles placering. Uppdragets huvudlinje var att renodla LKAB:s behov av mark för både industriändamål och bostadsbyggande, i förhållande till det kommande samhället av privat bebyggelse. När Lundbohm arbetade med planerna för det nya samhällets placering och utformning använde han sig av kunskaper och erfarenheter han införskaffat
under sina tidigare resor i Europa, Kanada och USA. I Sverige var exempelvis sågverkssamhället Norrbyskär, en av förebilderna. Norrbyskär beläget ca 3 mil söder om Umeå.
 
Utgångspunkten för Lundbohms utredning om samhällets placering och utformning, var att inte upprepa samma misstag som gjorts i Malmberget. Där hade samhället delvis anlagts på malmkropparna, varför det var känt för både bolagsledning och inbyggare att samhället successivt skulle komma att beröras av gruvverksamheten. Lundbohm fick i förberedelsearbetet för Kiruna stor nytta av sina goda kunskaper om hur natursten i berggrunden kunde användas som byggnadsmaterial. Han redogjorde i sin utredning för lämpliga områden där god kvalité av brytvärd natursten fanns inom räckhåll. Däremot konstaterade Lundbohm ganska snart att det saknades såväl lera som lerskiffer, vilka var viktiga beståndsdelar vid exempelvis tegelframställning. Dessutom var området fattigt
på brytbar torv för energiuttag. I sammanfattningen skrev Lundbohm i sin slutrapport om den fördelaktigaste platsen för ett framtida samhälles placering följande:
 
Med hänsyn till dessa omständigheter, måste vestra sluttningen af Haukivaara anses såsom bästa platsen för ett blifvande samhälle, oaktadt densamma med afseende på terängförhållanderna och jordmånens beskaffenhet måhända är mindre gynnsam än en del andra ställen.
 
Lundbohm angav även alternativa områden som lämpliga för placeringen av det nya samhället, men bolaget bestämde sig slutligen för den rekommendation som Lundbohm gav uttryck för i sin utredning. I och med detta ansökte LKAB om markförvärv, både för sitt eget industriområde med gruvverksamhet, och för sitt eget bostadsområde. Lundbohms undersökning blev alltså vägledande för beslutet som senare kom att fattas om det nya samhällets placering.

Läs hela inlägget »
Arbete med banvall strax söder om Luossajärvi. I bakgrunden syns Kiirunavaara. Foto: Oscar Olsson. 1898. Bildägare: Nordiska museet. Arbete med banvall strax söder om Luossajärvi. I bakgrunden syns Kiirunavaara. Foto: Oscar Olsson. 1898. Bildägare: Nordiska museet.

Den 27 april 1898, beslöt den svenska riksdagen att godkänna avtalet för anläggande av järnväg mellan Malmberget och Victoriahavn/Narvik. Kort därefter sattes det omfattande ar­betet igång. Det tidigare konkur­sade engelska bolaget hade hunnit anlägga en provisorisk järn­vägssträckning för främst mate­rieltransporter till järnvägsbygget, en sträcka på drygt 20 km norr om Malmberget, vilken fanns kvar ända fram till omkring 1895, då staten beordrade att sträckan skulle rivas upp och av­vecklas.
 
Innan tillståndet för den nya koncessionen gavs, snabbutreddes även en alternativ östlig sträckning över Svappavaara malmfält, där de kända järn- och kopparmineraliseringarna främst i Mertainen och Svappavaara var föremål för exploateringsplaner av olika intresse­grupperingar. Just dessa fyndigheter hade Lundbohm inventerat och kartlagt redan sommaren 1890. Staten beslöt emellertid att det västra alternativet skulle genomföras eftersom sträckan var färdigprojekterad och det östra alternativet skulle både fördyra och fördröja hela projektet. När det slutgiltiga beslutet väl kom, hade arbetet redan startat i förtid eftersom man hade för­väntat sig detta beslut, och en ca 23 km lång bansträckning var redan lagd.
 
Det omfattande järnvägsbygget Malmberget –Victoriahavn var på svenska sidan av gränsen uppdelat i två olika huvuddistrikt, det södra respektive det norra distriktet. På den norska sidan var arbetssträckan indelad i två avdelningar, och här använde man sig i stort sett av det tidigare engelska bolagets The Northern Europe Railway Co. Ltd upplägg vad gäller etapper och stakning av banans sträckning. Det södra distriktet på den svenska sidan omfattade sträckan Malmberget – Torneträsk, ca 160 km, medan det norra distriktet avsåg distansen mellan Torneträsk och Riksgränsen, en sammanlagd sträcka på ca 77 km. Det södra distriktets längre sträck­ning berodde främst på de olika terrängförhållandena som förelåg. Medan det södra distriktet präglades av låglänt myrlandskap utgjorde det norra distriktet av ett svårforcerat landskap med omfattande schaktnings-, skärnings- och tunnelarbeten.
 
I arbetet med järnvägen användes, främst inom det södra distriktet, den amerikanska metoden för järnvägsbygge - loket först. Metoden innebar helt kort att större delen av arbetsstyrkan var samlad framför rälsläggningen där arbetet med att bygga upp och stärka banvallen successivt genomfördes. Denna metod var speciellt tillämpbar i det flacka landskapet som södra distriktet var präglat av. Metoden medförde att man byggde väldigt snabbt en provisorisk skenlagd bana, på vilken man kunde frakta materiel på ett effektivt sätt. Att järnvägens provisoriska skenläggningar gick så snabbt, underlättade betydligt även Lundbohms för­beredelser för gruvan och samhällsuppbyggandet.
 
Järnvägsbygget på den norska sidan av banan kom igång något senare eftersom
koncess­ionsansökan beviljades av den norska staten först i augusti 1898.  Här använ­des, som påpekats, i stort sett samma stakningslinje som den det engelska bolaget tidigare gjort. Skillnaden var att man inte lät genomföra bygget av en del broar, utan i stället valde att bygga tunnlar som ansågs ge en säkrare drift av banan, i synnerhet under vintertid.
 

Läs hela inlägget »
Ett omfattande jordavrymningsarbete inleddes på Kiirunavaaras sluttning. Foto: Borg Mesch 1900. Kiruna Bildarkiv. Ett omfattande jordavrymningsarbete inleddes på Kiirunavaaras sluttning. Foto: Borg Mesch 1900. Kiruna Bildarkiv.

I samband med att Lundbohm tillträdde som platschef för LKAB, startade den andra fasen i en gruvetablering, det omfattande jordavrymningsarbetet, vilket inleddes i större skala sommaren 1898. Malmkroppen som bitvis skulle blott­läggas uppskattades av Lundbohm ha en längd av ca 5 km och en bredd av 40‒190 meter. Medelbredden av malmkroppen i dagen uppskattades vara ca 95 meter.

Enligt LKAB:s lönelistor var omkring 250 personer sysselsatta med detta jordavrymnings­arbete år 1899. Till en början rekryterades arbetsfolk från de närmaste byarna, men redan sommaren 1900 då arbetsstyrkan överskred 600 personer, fanns jor­davrymningsar­betare från de flesta av de omkringliggande byarna, Vittangi, Kaalasjärvi, Käy­rävuopio med flera mindre bosättningar.
 
Även arbetare och arbetslag som var sysselsatta med det pågående järnvägsbygget anslöt sig tidvis till jordavrymningsarbetet. De fem första sommarsäsongerna 1898-1902, avtäcktes en yta motsvarande tjugo fot­bollspla­ner en­bart med spadar, släggor och spett. Efter jordavrymningsarbetet startade själva brytning­ens olika moment, vilken på allvar igångsattes senhösten 1902.
 
Av den totala arbetsstyrkan var endast ett tjugofemtal sysselsatta med direkt brytning av järnmalm. Ingen av dessa hade tornedalskt, finskt eller samiskt namn­skick. Arbetsled­ningen med platsche­fen Lundbohm i spetsen bestod i sin tur huvudsakligen av svensk­språkiga medarbe­tare. Den ringa volymen av järnmalm som bröts, användes främst till att bestämma kva­litet och till beräkning av kommande brytningsmetoder.

För Lundbohms vidkommande var detta en viktig del i förberedelsearbetet; genom detta kunde han göra nödvändiga beräkningar i logistiken och planera för utfrakten och den kommande arbetsstyrkans storlek.

 

Läs hela inlägget »