En plan för samhället tar form

Parallellt med förberedelsearbetet för gruvverksamheten och samhällsbygget, pågick järnvägsbygget där en primitiv, men omfattande infrastruktur byggdes upp. Under arbetsåret 1899 uppfördes för järnvägsbygget inom det södra distriktet 214 manskapsbaracker för 2 500 arbetare samt 13 stall för omkring 200 hästar. För norra distriktet färdigställdes samma år 57 manskapsbaracker och 24 torvkojor för att härbärgera 1 500 arbe­tare. Till detta uppfördes även provisoriska förråd, båthus, ekonomibyggnader, sjukstugor, predikolokaler med mera, allt med virke från sågen i Sikträsk. Lundbohm insåg att trycket på en fungerande infrastruktur skulle bli mycket stort, på kort tid.
 
I sin planering för det nya samhället mellan de bägge malmförande bergen Kiiruna- och Luossavaara, valde Lundbohm att ta fasta på olika delar från skilda industrisamhällen och deras system, när han startade planeringen av samhällsbygget. Som anställd i företaget fick han argumentera för de insatser han ville genomföra och använde då olika förebilder som exempel på vad han ville åstadkomma. Lundbohm hade ju ett näraliggande skolexempel på hur en bristfällig styrning kunde försvåra olika typer av insatser inom samhällsuppbyggnaden – exemplet var Malmberget. Där saknades en långsiktig strategi i strukturen, vilket medförde att primitiva bostäder tilläts uppföras som mer eller mindre permanenta lösningar.
 
För att motverka en negativ utvecklig och främja kulturens plats i samhällsbygget använde sig Lundbohm tidigt av sitt nätverk bland konstnärer, författare och arkitekter, när han lade fram förslag till lösningar för samhällsplaneringen. Tidigt arbetade han för att bolaget LKAB skulle förvärva mark till både bostadsbyggande och industriområde, samtidigt som han drev på frågan om att skapa goda förutsättningar till privat bebyggelse inom en reglerad byggnadsplan.
 
Den utredning som Lundbohm tidigare utfört blev alltså grunden för det nya samhällets placering, som därefter skulle realiseras i form av en regleringsplan. Områdets utbredning och läge på den sydvästra sluttningen av Haukivaara fastställdes i proposition 1899/1900:85, vilken antogs i enligt med skrivelse (n:o 136) i 1899-års riksdag den 29 maj. Området avskildes från kronans mark och ställdes till förfogande för den efterfrå­gade regleringsplanen för det nya samhället.
 
Det blev Lundbohms gode vän, arkitekt Gustaf Wickman (1858–1916), som fick projektansvaret tillsammans med arkitektkollegan Per Olov Hallman (1869–1941), att upprätta den nya regleringsplanen för samhället. Noterbart är att även för denna rekrytering använde sig Lundbohm av sitt väl utbyggda nätverk.
 
Redan den 11 april 1900 hade länsstyrelsen i Luleå ett färdigt underlag från de bäggearkitek­terna. Ärendet snabbehandlades hos länsstyrelsen och den 27 april kunde Kungl. Maj:t fast­ställa den nya regleringsplanen för samhället. Regleringsplanen, eller stadsplanen som den även kallas när den blir aktiverad, anpassades såväl till klimatet som till geografin. Det innebar att man tog hänsyn till terrängen på lågfjället Haukivaara och bibehöll den kuperade miljön intakt. Man avstod i största möjliga mån från att utföra schaktningsarbeten som skulle kunna förändra markbeskaffenheten, vilket man ville undvika för att uppnå den eftersträvade variationen i planen.

Hallman hade ritat ett oregelbundet gatunät utan större torgmiljöer för att undvika attnord­västvindarna skulle få fritt spelrum i stadskärnan under vinterperioden. Som en yttre gördel placerades de större byggnaderna längs med Iggesundsgatan, nuvarande Hjalmar Lund­bohmsvägen, för att på ett effektivt sätt först stoppa upp vinden för att sedan få den att splitt­ras i det oregelbundna gatunätet. Den genialiska och okonventionella planen fungerade väl och vid de ofta förekommande flervägskorsningarna uppstod små torgliknande miljöer för handel och bostäder. Noterbart är att höjdskillnaderna varierade kraftigt inom den avgränsade planen, som mest med drygt 73 meter.

LKAB erhöll enligt Kungl. Maj:ts beslut den 26 maj 1899 tillstånd att friköpa 241 ha mark för bostadsbebyggelse och vissa för sin ad­ministration nödvändiga områden. I samma beslut utarrenderades från staten ca 500 ha till LKAB för gruvdriftens verksamhet. SJ erhöll mark för bostadsbyggande och för en del av anläggningsbyggnaderna till järnvägen, i storleksordningen 120 ha.
För LKAB:s egen byggnadsplan anlitade Lundbohm Wickman, vars plan kom att skilja sig helt från den nyligen fastställda reglerings­planen för den privata bebyggelsen. Wickman ritade en mer industriell och traditionell plan med raka och vinkelräta plankorsningar, en mönsterstad.
 
Man kan nog påstå att det nya samhället Kiruna i sig är – ett gigantiskt konstverk i perfekt harmoni med betingelserna. När arkitekterna Gustaf Wickman och Per Olof Hallman ritade den nya regleringsplanen för det blivande samhället på sydsluttningen av lågfjället Haukivaara, tog de hänsyn till både geografin och de hydrologiska förhållandena. Geografiskt lät man konstruera ett oregelbundet gatunät, som var följsamt till både kullar och sänkor. I stället för att schakta bort förhöjningar i terrängen, föredrog man att dra gatunätet igenom eller vid sidan av den kuperade miljön.