I samband med att Lundbohm tillträdde som platschef för LKAB, startade den andra fasen i en gruvetablering, det omfattande jordavrymningsarbetet, vilket inleddes i större skala sommaren 1898. Malmkroppen som bitvis skulle blott­läggas uppskattades av Lundbohm ha en längd av ca 5 km och en bredd av 40‒190 meter. Medelbredden av malmkroppen i dagen uppskattades vara ca 95 meter.

Enligt LKAB:s lönelistor var omkring 250 personer sysselsatta med detta jordavrymnings­arbete år 1899. Till en början rekryterades arbetsfolk från de närmaste byarna, men redan sommaren 1900 då arbetsstyrkan överskred 600 personer, fanns jor­davrymningsar­betare från de flesta av de omkringliggande byarna, Vittangi, Kaalasjärvi, Käy­rävuopio med flera mindre bosättningar.
 
Även arbetare och arbetslag som var sysselsatta med det pågående järnvägsbygget anslöt sig tidvis till jordavrymningsarbetet. De fem första sommarsäsongerna 1898-1902, avtäcktes en yta motsvarande tjugo fot­bollspla­ner en­bart med spadar, släggor och spett. Efter jordavrymningsarbetet startade själva brytning­ens olika moment, vilken på allvar igångsattes senhösten 1902.
 
Av den totala arbetsstyrkan var endast ett tjugofemtal sysselsatta med direkt brytning av järnmalm. Ingen av dessa hade tornedalskt, finskt eller samiskt namn­skick. Arbetsled­ningen med platsche­fen Lundbohm i spetsen bestod i sin tur huvudsakligen av svensk­språkiga medarbe­tare. Den ringa volymen av järnmalm som bröts, användes främst till att bestämma kva­litet och till beräkning av kommande brytningsmetoder.

För Lundbohms vidkommande var detta en viktig del i förberedelsearbetet; genom detta kunde han göra nödvändiga beräkningar i logistiken och planera för utfrakten och den kommande arbetsstyrkans storlek.