Till Sjangeli 1894

Under juli månad 1894, återvände Lundbohm till Lappland. Denna gång reste han sjövägen via Trondheim - Bodø och vidare till de inre delarna av Ofotenfjorden, för att slutligen komma till Sjangeli koppar­fyn­dig­het. På platsen finns en kopparmalmsfyndiget, som var känd redan i slutet av 1600-talet. Här bröts periodvis kopparmalm för vidare transport till i första hand Vu­olosjoki hytta vid Kurravaara by.

Lundbohm hade i uppdrag att utföra en fältundersökning på platsen under en dryg månad, och som medhjäl­pare var geologen och vännen Walfrid Pettersson engagerad. Uppdragsgivare för hela undersök­ningen var ingenjör Alwin Jacobi, som sedan 1891 innehade större delen av inmut­ningen i Sjangelifyndigheten.

Jacobi hade tidigare bekostat en egen utredning för en alternativ sträckning till den nödvändiga järnvägsförbindelsen mellan Malmfälten och den norska isfria kusten. Den alternativa sträckningen hade Jacobi projekterat via Abiskodalen - Kamajokkdalen - Unna Allakas -Sjangeli ner till Skjomen och en hamnanläggning strax ut­anför Elvegård.

Detta alternativ var 13 km kortare och med betydligt lägre beräknade drifts­kostna­der än det som senare genomfördes. Med anledning av den ständigt aktu­ella frågan om anläg­gandet av järnväg från Malmberget till den norska kusten, var fyndigheten i Sjangeli högin­tressant.

Om Lundbohms unders­ökning kunnat påvisa att det fanns en större mängd brytvärd kopparmalm i området, hade detta givetvis på­verkat järnvägens alternativa sträckning och förmodligen sam­tidigt påskyndat beslut i frågan.