Forum

På denna sida, Forum, kommer korta betraktelser, texter och bild, från boken att regelbundet presenteras. Du är välkommen att kommentera inläggen. Mötet med läsaren är det viktigaste för en berättelse, varmt välkommen med dina synpunkter.

2019 > 10

B1:an vid Luossajärvi. Foto: Oscar Olsson. 1898. Bildägare: Kiruna bildarkiv. B1:an vid Luossajärvi. Foto: Oscar Olsson. 1898. Bildägare: Kiruna bildarkiv.

Våren 1898 bosatte sig den första familjen i den lilla nybyggarkolonin vid Luossajärvi. Det var Maria Taaveniku med maken Edvard Taaveniku och sonen Helmer. Edvard Taaveniku hade liksom många andra hört talas om de stora planerna för gruvverksamheten i Luossajärvi, och insåg att det skulle finnas behov av hästtransporter för all materiel vid gruvanläggningen. Familjen var vid tillfället bosatt i Malmberget dit de kommit 1893 från Turtula by i Övertorneå. I Malmberget bedrev Edvard en liten åkeriverksamhet med familjens två hästar, vilka de haft med sig från Turtula.

Under våren 1898 fick Edvard som entreprenör körningar åt LKAB med placering i Luossajärvi. Vid påsktid spände familjen sina båda hästar för slädarna lastade med järnspis, sängkläder, husgeråd, porslin och övrigt bohag och gav sig iväg mot nybyggarsamhället. Färden gick från Malmberget över Moskojärvi till Svappavaara – Jukkasjärvi till Kurravaara, för att sedan begagna den gamla körvägen upp till Luossajärvi.
 
Resan tog över två dygn, då det just denna vinter var ovanligt stora mängder snö, långt in i maj månad. Familjen fick sin tillfälliga bostad inrymd i B:1, i det norra mindre av de bägge rummen. Det större rummet var magasin för bolagets materiel och verktyg. När familjen Taaveniku flyttade in i B:1, bodde redan en magasinsvakt i det större rummet. Det var lantalainen Olof Hansson ”Kajsan-Olla” Spett från Jukkasjärvi by. Spett var förövrigt den första personen kopplad till gruvverksamheten som övervintrade på platsen, då han anlitades som magasinsvakt för bolaget i Luossajärvi sommaren 1897.
 
Förutom makarna Taaveniku hade man efter en kort tid även Edvards syster med två barn boende i det lilla rummet, vilka hade följt med från Malmberget. Familjens situation i nybyggarkolonin belyser på ett tydligt sätt de primitiva förhållandena som rådde innan det planlagda infrastrukturbygget startat. Maria Taaveniku berättar i intervjuer hur förhållandet kunde vara i det lilla rummet, där så många skulle få tak över huvudet:

Det var jag och gubben som bodde i det norra rummet, och det var inte stort. En
väggfast brits, ett enkelt bord och några pallar var allt som fanns i rummet. Ibland låg det gubbar utsträckta över hela golvet på morgonen. De hade kommit sent på natten, och det enda husrummet att tillgå var ju vårt rum.13


Händelser som den Maria beskrev inträffade vårvintern 1899, då många hästforor kom fram till Luossajärvi under natten, eftersom man utnyttjade skarföret som natten gav. En oskriven lag var att kuskarna då kunde ta in i de få byggnader som fanns tillhands, för att få vila och värme.
 
Familjen Taaveniku hade dessutom fyra inneboende kuskar i det lilla rummet, främst under vintertid, då det var svårt att övernatta utomhus. Maria Taaveniku berättade vidare i samma intervju också om Lundbohm, som hon upplevde som en ”vanlig” och trevlig person:
 
Efter midsommar 1898 kom disponenten och var till hösten. Nästan varje dag kom disponenten och hälsa på. Han kalla mig ”madam Taaveniku” och träffa jag honom på vägen, tog han mig alltid i hand. Och bruka säja att han räkna sig som lapp. Men han var som en pappa för oss.
 
Familjen Taaveniku kom att bo i det lilla rummet i tre år, innan de fick en
större bostad av LKAB, i nära anslutning till LKAB:s stall.

Läs hela inlägget »