Förberedelsearbetet för själva gruvbrytningen var ett prioriterat område för Lundbohm. Det gällde att driva verksamheten både snabbt och konstruktivt för att kunna utarbeta och hitta lämpliga metoder för såväl brytnings- som transportarbetet, vilket skulle vara i drift när järnvägen blev klar. Förberedelsearbetet var mycket krävande ekonomiskt, eftersom inga intäkter kunde räknas hem i bolaget förrän järnmalmen kunde börja säljas. Därför lade Lundbohm ned mycket arbete på att utveckla maskinborrningen, både tekniskt och metodiskt, allt för att få bra förutsättningar när själva produktionen av järnmalm skulle starta.
 
Lundbohm bedrev därför borrningsutveckling direkt med ingenjörer från den amerikanska borrmaskinsfirman Ingersoll-Sargent Drill Co våren 1899. Försöken slog väl ut, men Lundbohm konstaterade relativt snabbt att energin från den befintliga ång­kraften inte skulle komma att räcka till för både borrning, transport och efterarbetning. I detta projekt visade Lundbohm att han hade en väl utvecklad analysförmåga och kunnande nog att driva teknikutvecklingsfrågor där det för tillfället behövdes som bäst.
 
Mot bakgrund av det beräknade kraftbehovet inledde Lundbohm därför samtal med konsult­firman Richerts konstruktionsbyrå för vattenbyggnader, 1902 ombildad till Väg- och Vatten­byggnadsstyrelsen (VVB), om att ta del av undersökningsresultaten av den rikstäckande vat­tenkraftsinventeringen, som startats 1899 för att utreda de offentligt ägda vattenfallen, vilka hade förutsättningar att kunna byggas ut för kraftverk för elektrisk kraftproduktion.  Redan sommaren 1900 genomfördes fältstudier kopplade till den stora vattenkraftsutredningen, där man noggrant undersökte Ruotsikoski- strömmar i Rautasälven och Vakkokoski i Torneäl­ven, eftersom dessa sträckor i vattensystemen låg relativt nära gruvanläggningen.

Utredningsarbetet leddes av ingenjör Gustaf Richert, och han kunde snart pre­sentera kostnadskalkyler för energiprojektet. Richert kom fram till att en kraftanläggning i Rautasälven skulle ge den kraft som behövdes för gruvanläggningen och mer därtill, för en kostnad av 1 060 000 kronor, motsvarande en kostnad av 61 miljoner kronor i 2019-års pen­ningvärde. Samma resultat blev det för Vakkokoski i Torneälven, där effekten skulle vida över­stiga behovet till en summa av 1 330 000 kronor, motsvarande drygt 76 miljoner kronor i 2019-års penningvärde.
 
Det visade sig emellertid, enligt Lundbohms egna beräkningar, att dessa kostnader var avsevärt högre än totalkostnaderna för att uppföra en egen ångraftstation anpassad till ener­gibehovet i gruvanläggningen för LKAB. Investeringssumman för ett ångkraftverk beräkna­des till 380 000 kronor, motsvarande 22 miljoner kronor i 2019-års penningvärde, med ungefär samma driftskostnad som alternativet i Rautasälven. Därför rekommenderade Lundbohm LKAB att anlägga ett eget ångkraftverk för att producera kraft till borraggregat, transportsystem och elektriskt bågljus till industrianläggningar och bostäder inom LKAB:s eget bestånd.

Här visade Lundbohm exempel på ett proaktivt ledarskap och en utvecklad analysförmåga inom teknikutvecklingsfrågor.