Ett första handelscentrum tar form

Det handelscentrum i Kiruna, beläget på "Rällstippen". Foto: Oscar Olsson. 1899. Bildägare: Nordiska Museet. Det handelscentrum i Kiruna, beläget på "Rällstippen". Foto: Oscar Olsson. 1899. Bildägare: Nordiska Museet.
Livsmedelspriserna var mycket högre i Luossajärvi än i, exempelvis Malmberget, främst beroende på tillgången och fraktkostnaderna samt svårigheten att förvara livsmedel i de provisoriska handelsbodarna. Särskilt under sommarperioden var förvaringen ett stort problem, vilket Lundbohm uppmärk­sammade efter påstötningar från bland annat kvinnorna i den enkla bosättningen. Ett vittnes­börd om detta gav fru Emt i en intervju:

Under sommaren var det att köpa färskvarer varje dag, för man hade ju ingenstans för­vara. Det var att gå bort till ”Tippen” och till Silfwerbrand. Här o. var, var stigen dålig med myrhål, men brädlappar låg ju där det var värst. (Till sist blev det en upptrampad väg) Tvättvatten o. skurvatten tog vi från sjön, men matvattnet tog vi i en kall-källa. Sjövattnet kunde vi inte ta till matvatten, för det var så mycket ”sjölus” i sjön.[1]
 
När jordavrymningsarbetena pågått en tid och förberedelsearbetet inför gruvbrytningen var i full igång, startade även det omfattande järnvägsbygget. Detta medförde att stora skaror av arbetare samlades vid Luossajärvi, varför ett antal handlare etablerade sig på platsen, mer eller mindre permanent, där de uppförde sina byggnader på ofri grund. De första handlarna sålde framför allt livsmedel och dagligvaror, men sor­timentet var sparsamt och dyrt. För handlarna gällde det givetvis att sälja så mycket som möj­ligt, främst med tanke på att en avhysning kunde verkställas när som helst eftersom handels­husen de uppfört på statens mark var olagliga.

För att kunna tillhandahålla arbetarna och tjänstemännen livsmedel vid arbetet i Luossajärvi valde Lundbohm att inte ordna detta genom LKAB:s försorg. I stället avtalade han med grosshandlare Carl Elis Green (1862–1917), även kallad Stor Green, att genom sitt ombud gross­handlare Karl Johan Hannu (1873–1911), på plats i Luossajärvi, försälja nödvändiga varor från och med december 1897. Våren 1898 uppfördes därför Greens handelsbod, eller proviantförrådet, som det även benämndes. I oktober 1898 övertog Hannu och Edvard Leonard Green (1872–1939) rörelsen vid Luossajärvi helt och hållet från grosshandlaren C. E. Green, och bildade firman Hannu & Green.[2] Utbudet av varor utökades efter hand och utvecklades till en diversehandel, men fortfarande var det C. E. Green som hade monopol på leve­ransen av livsmedel till verksamheten.

Förutom proviantförrådet fanns även firman Silferbrand & Hasselström och kringresande tillfälliga handlare och caféidkare, både i Luossajärvi och längs hela järnvägsbygget. De kringresande handlarna var till stor del judiska handlare med mobila handelsstånd, som exem­pelvis Goldman & Goldman, Finkelstein[3]och Fessé.  Anton Fessé (1870–1928) etable­rade sig senare i Kiruna och blev där en välkänd handlare. I en intervju nämns den intensiva handeln längs järnvägsbygget av Jonas Andersson, där han beskrev handeln i Nakeri­vaara: [4]

Där fanns allt att köpa. Den första jude jag blev bekant med var Fessé. Han hade ett stort knyte, judarna kom och bar sina varor.[5]
 
Den monopolställning som firman Hannu & Green skaffat sig kritiserades hårt av de boende på platsen, beroende på att priserna var höga samtidigt som kvalitén var ojämn. Syste­met medgav att de boende på platsen kunde handla på kredit, vilket var mycket fördelaktigt för firman Hannu & Green. Kredithandeln kallades för trucksystem och kom från de eng­elska kolgruvedistrikten. Det innebar att LKAB utfärdade en rekvisition för att handla livsme­del, vilket sedan reglerades genom avdrag på lönen. Systemet avskaffades i England redan 1847, men i Sverige var det i bruk i industrisamhällen och i samband med järnvägsbyggen till långt in på
1930-talet. Kata Dalström (1858–1923) noterade vid sitt besök i gruvsamhället att det tillämpades i handeln i Kiruna. Hon skrev följande om företeelsen:

Där nere vid stationen funnos posten och telegrafen, och på andra sidan banan låg det så mycket omtalade »G:ska proviantförrådet». Järnvägsstyrelsen hade nämligen ingått kontrakt med en handlande G. från Gellivara och tillförsäkrat honom envälde däruppe i ödemarken. Detta försök att införa trucksystemet även bland statens järnvägsbyggare mottogs med en storm av ovilja av protester från såväl järnvägsarbetarna själva som nybyggarfolket.[6]
 
[1] Odstedth (1941) KM. Kirunaminnen. Intervju med Amanda Emt f Berglund (1871-1941). Fru Emt kom till Kiruna den 15 juli 1900.
[2] Carl Elis Green och Edvard Leonard Green var bröder. Föddes i Piteå och växte upp i Haparanda.
[3] Firman ägdes av Enok Orkovitz Finkelstein (1851-1924). En av innehavarna till firman var Abraham Goldman (1855-).
[4] Nakerivaara var ett större anlägg, där senare Bergfors station uppfördes. Ca 4 mil från Kiruna c.
[5] Odstedth (1941) KM. Kirunaminnen. Intervju med f.d. rallaren och gruvarbetaren Jonas Andersson (1872-1971). Andersson kom till Ofotenbanebygget 1900.
[6] Dalström (1914), s. 45.
 

Kommentera gärna:

Senaste inläggen

Senaste kommentarer

  • Tomas Richter » Lundbohm och konsten:  ”...snabb korrigering där...Bravo”

  • Tomas Richter » Lundbohm och konsten:  ”Hej Hjalmar, A. Är du släkt m Ali Lundbohm B. Hasselbergs skulpterande bild ovan..”

  • Lars Hedström » Ledningsfrågan för LKAB:  ”Otroligt intressant! Det är som att förflyttas till livet i Kiruna vid förra sek..”

  • Per kroon » Teknikutveckling och energibehov:  ”Sådan duktig projektledare o framsynt Hjalmar var Så lättförstått du skrivit om ..”

  • Rolf Johansson » Samhällets placering:  ”Intressant med "modern" historia där det får att de facto går att se hur visione..”

Bloggarkiv

Länkar

-

Etikettmoln